Shit säger jag bara!

Det känns som att det var förra veckan vi va på BB och födde barn men det var snart 6 månader sedan! Herregud vart tar tiden vägen? Vad har jag gjort om dagarna? Sovit, bytt blöjor, matat... repat på det.

Det är livets gilla gång som det sades förr.

Snart börjar skolan igen. Hur ska det gå? kommer Lilla A lära sig läsa och skriva och allt annat han ska kunna? Kommer personalen ge honom allt stöd han behöver? Kommer han bli slagen igen? Kommer han vägra gå dit? Gråta när vi ska gå hemifrån? Kommer...

Ja det finns så mycket att oroa sig över. Vissa tycker att jag inte ska tänka på allt detta till dem säger jag men jag gör det för att förbereda mig. till exempel "får han inte stödet han behöver" då ska jag

1: kontakta närmsta läraren 2: special pedagog 3: rektor 4: se om det finns lagar att yrka på...

genom att förbereda mig själv så här så lugnar jag också mig själv. För tankarna kommer att komma, antingen kan jag trycka undan dem och få en ångestattack eller så kan jag tänka "vad kan jag göra nu?" Jo jag kan tänka ut en liten plan, memorera eller skriva upp den och sen va trygg i att jag kommer lösa detta om eller när det uppstår problem igen.

Det viktigaste jag lärt mig av att arbeta i skolans värld är att gå till läroplanen och skollagen så fort jag har något att påpeka som inte stämmer. På så vis kan de andra inte sätta sig emot mig om jag har koll på vad lagen faktiskt säger.